29 november -14 Imorgon är det 1:a advent....

Jag hör inte till dem som julpyntar till advent.

Adventsstakar och -stjärnor ska fram förstås,

köksfönstret tvättas och förses

med min fina rödrutiga gardinkappa

som Åsa sydde åt mig ett år när jag var sjuk

(TACK älskade du!!)

Julgranen får vänta till jul hos oss,

men på julkort får de vara redan nu.

 

 

Köpte en scraptidning innan jag åkte på vår långresa

och det innehöll både stämpel

och matchande mönsterpapper.

Perfekt för att komma igång med julkorten efter resan!

Vi hade också en scrapträff med Gävle-gänget

när jag kom hem och

då blev bl a detta enkla kort till.

 

Insidan fick en snygg julhälsning på höjden.

 

 

Enkel baksida med mönsterpapper

och namnetikett.

 

Mönsterpapperet räckte inte till kuvert,

så jag stämplade snöstjärnor på ett vanligt vitt,

både på fram- och baksidesfliken.

 

Allt för idag!

Är i Björkebo och har varit med på

den traditionella julauktionen i vår kyrka här igår.

Det är startskottet för adventsfirande för mig -)

 

Ha en skön adventstid!

Njut och försök låta bli att stressa -

det blir jul ändå, tro mig!!

Kram!

 

 

 

 

26 november -14 En jul-hÄngel på dagens kort....

Älskar hÄnglar-Maries gamla hÄnglar!

Så synd att hon inte gör några nya

men åh så bra när man kan använda de gamla

om och om och om igen!

 

Den här lilla jul-hÄngeln

hör verkligen till mina favoriter.

Tyvärr är hon fotograferad i lampljus

(finns ju inget dagsljus att tillgå denna grå november;-)  )

så färgerna stämmer inte riktigt - för gult och grönt :(

 

 

Har placerat henne i en riktig snöyra ;-)

Mycket frostglitter med Stickles Stardust

har jag lagt på kanter och snöstjärnor

och flera rhinestones.

 

Det härliga snöbollspapperet gav ett snyggt kuvert.

Idag fick "stjärtstansen" vara med

även på kuvertfliken ;-)

Den är verkligen beroendeframkallande!

 

 

Kortets insida med mer snöbollar,

mer "stjärtstansade" hörn

och en underbar God Jul-stämpel,

som Åsa köpte åt mig - TACK SNÄLLA!!

 

Baksidan i samma anda.

 

 

Kortet och kuvertet.

 

Idag har solen lyst härligt här i Gävle,

men i Uppsala, där Åsa och jag varit

har dimman legat tät.

Trots det har vi haft en riktigt härlig dag

med shopping, god mat och

jättetrevligt scrap hos Scrapdraken!

Tack för en mysig träff i shoppen!

 

Hoppas på lite sol imorgon

för jag har flera alster som väntar på

att bli fotograferade.

 

Njut av solen om den lyser på dig!

Om inte - mys inne i värmen,

tänd ljus och läs en god bok

eller scrappa loss!!

Kram!

 

 

 

 

25 november -14 Bara en månad kvar till jul....

..... så nu blir det lite spurt i kortmakeriet.

 

 

Kolla vilket fint kuvert det blev

av det här Panduropapperet.

 

Det fanns också fina domherrar på papperet

som fick vara motiv på kortet.

Spetsar, metallhörn, en God Jul-skylt

och järneksblad och bär som matchar papperet.

 

Domherrarna räckte även till insidan.....

 

.....och baksidan.

 

Det är SVÅRT att "landa" här hemma
efter vårt Papua Nya Guinea-äventyr,

men jag måste ju förbereda julen också

och få klart julkorten.

Fler PNG-bilder finns i datorn

och de återkommer jag med  en annan dag.

 

Imorgon har Åsa tagit semester

och vi ska åka till Uppsala en sväng

och bl a "hälsa på" hos Scrapdraken,

som har pysselkväll efter stängning också!

Måste packa lite till det nu!

Ska bli superkul!!

Kram!

23 november -14 Andehus krokodiler och kanoter.....

Under vår andra dag i Karawari och Kundiman Village

fick vi också besöka flera bosättningars Andehus.

Här är ett av dem.

 

De här husen är viktiga för att föra

klanens (Kundiman) och stammens traditioner vidare,

berättade vår guide.

Det är bara männen i klanen som får komma in i andehusen,

så egentligen var det konstigt att vi kvinnliga gäster 

inbjöds att stiga på.

De fjälliga väggarna av vass

skulle likna krokodilens hud.

Snidade krokodiler fanns också inne i husets övervåning,

liksom många andra snidade träfigurer.

 

En "ande" vakade över husets ingång.

 

Pojkars initiationsriter till att bli män

tog också plats här,

liksom undervisning om allt de behövde kunna

för att leva i sitt stamområde:

- var gränserna för stammens

respektive klanens område gick,

- regler för avverkning av träd

till föda (sagopalmer), kanoter och byggnation,

- regler för jakt och fiske.

 

Såna saker är ju viktiga för att man ska hålla sams

och klara av att leva av det naturen ger.

I skolan får de lära sig andra saker:

att läsa på engelska (deras tredje språk!!)

att räkna och andra typiska skolämnen,

men praktisk kunskap om livet längs floden behövs ju också.

 

 

Kanoterna är ju mycket viktiga

som färdmedel och för frakt och fiske.

Ska man långt kan man t o m laga mat i sin kanot!

 

De allra flesta kanoter har en snidad krokodil i fören.

Det lär finnas krokodiler i Karawari River (liksom Sepik)

men de enda vi såg var de snidade,

och barnen (och de vuxna också) badade obekymrat.

Krokodilen är denna stams totem

sa vår guide.

 

Man värnar sin flod och sin mark

och har tackat nej till gruvbrytning av guld i området

eftersom man hört att det medfört vattenföroreningar

i andra områden där man tackat ja till gruvbrytning.

 

"Även om vi får kina (pengar) för gruvor,

hur ska våra barn och barnbarn kunna leva här

om fisken inte kan leva i floden?", säger man.

 

Tänk om alla vore så kloka!

Vi ser inga som verkar vara hungriga eller undernärda.

Alla hjälps åt med nödvändiga sysslor,

många tunga och tidsödande men

stress verkar långt borta, liksom arbetslöshet.

 

Vi fick också hälsa på hos en annan stam

som ursprungligen kom från en trakt uppåt bergen

men för 50-60 år sen tvångsflyttades hit ner till floden

av myndigheterna.

De tilldelades då en del mark

som tidigare tillhört stammen kombrop.

Man ser att detta andehus är olikt det

jag visat här ovan.

 

 

Även här blev vi vänligt välkomnade

och många ville vara med på bid ;-)

 

En interjör från andehuset.

Här kan man se skallar från tider

då denna stam var kanibaler.

Nu är de mycket fredliga!!

 

Mer en annan dag.

Kram!

 

22 november -14 Blommor och familjehus i PNG

På morgon före frukost gick jag ut med kameran

för att fota lite vackra blommor

i trädgården runt Karawari Lodge.

 

Det är så frodig grönska,

men trots den tidiga timmen är ljuset obarmhärtigt hårt

och det är svårt att fota.

 

Många blommor känner jag igen från våra krukväxter

men här är de superstora och frodiga.

 

Jag är ju en flitig blomfotograf

och njuter av utmaningen denna morgon.

 

Ni kan ana av skuggorna på bladen

att solen redan står i zenit.

 

Försöker jaga skugga för att få jämnare

och intensivare färger,

men det är inte lätt att hitta.

 

Ibland är ljuset alldeles rätt,

som på denna orkide,

och bakgrunden föredömligt mörk ;-)

 

 

Massor av vackra fjärilar i många färger

fladdrade omkring,

men var oerhört svåra att fånga.

 

Plötsligt sitter en näshornsfågel där

på staketet utmed gången.

 

Den var inte lika svårfångad som fjärilarna

utan poserade snällt - flyttade sig lite ibland - kikade på mig.

 

Vi log mot varann i samförstånd - sen kom alla andra

och vi skiljdes åt för frukost ;-)

Vår "frukosttrumma" ljöd och fågeln flaxade iväg till skogs.

 -o-

Idag skulle vi bl a få hälsa på i ett familjehus.

 

Man bygger sina hus med "mankraft"

och av vad naturen har att bjuda.

 

Här är ett hus under uppbyggnad.

"Taklagsfesten" har redan varit - taket är ju så viktigt,

skyddar mot sol (och regn under regntid).

 

Byggnadsmaterial i väntan på att bli väggar.

 

Vi bjöds in i ett hus och kom mitt i lunchen.

Sagopudding, grönsaker och fisk.

Matlagning pågår i bakgrunden.

 

I denna by har man haft råd att köpa kokkäl!

 

Runt många hus har man planterat blommor - så vackert!

 

Vi tackade för oss, efter att ha beundrat

och kanske handlat något av den slöjd man visar i varje by.

Det är ju en chans för invånarna att tjäna några kina

och kanske skaffa något "från stan" - två dagsresor bort....

 

Nästa anhalt var några byar som visar sina "andehus".

Det får ni se och höra om nästa gång.

Kram!

 

21 november -14 Åter i julkortsverkstan......

Har börjat landa i den svenska verkligheten igen

och insett att nu är det spurt som gäller

om jag ska hinna med julkorten.....

 

 

Allra först blev det dock ett födelsedagskort

till Anette, som fyllde år medan vi var

på andra sidan jorden.

 

Ett djupdyk i spillpapperslådan gav napp.

T o m kuvert räckte det till!!

 

 

Det var inget "perfekt" kuvertpapper

så jag fick dekorera det lite ;-)

 

 

Insidan fick bli så här

med ett av mönsterpapperen från framsidan

och en likadan blomma som på kuvertet.

 

Enkel baksida med kuvertpapperet

och en namnetikett.

 

Imorgon blir det en fortsättning på turen till PNG.

Kika in då om du vill följa med ;-)

Kram

och

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

19 november -14 Karawari river och Kundiman Village

Fortsatt reseberättelse från Papua Nya Guinea.

 

 

Vi är nu i låglandsregnskogen vid Karawari river

som är en biflod till den mäktiga Sepic river,

jämförbar med Amazonfloden.

PNG, som är ung lika stort som Sverige,

har ca 5 milj invånare och 840 olika språk.

Varje språkgrupp har ett stamområde och består sen av många klaner

som delat upp området mellan sig.

 

Kundiman Village bebos av en del av stammen kombrop

(om jag nu fått det rätt)

och den sträcker sig utmed floden med många bosättningar.

Invånarna här är mycket vänliga och glada att få besök.

 

Vi gav oss av utmed floden,

liksom alla andra som ville färdas nånstans i väglöst land.

Vårt mål var att få gästa en familj och se

hur de utvann sin basföda, sagostärkelse, ur sagopalmens stam.

 

Vi passerade frodiga stränder med sagopalmer.

 

Vi togs emot av invånarna i byn,

som målat sig vackert med sot och lera till vår ära.

 

 

Till och med en del av barnen hade målat sig.

 

Här har arbetet med att komma åt den stärkelserika palmmärgen börjat.

Man bryter och bänder med långa stänger.

 

 

Nu börjar det spricka,

men mycket och tungt jobb är kvar!

 

Så småningom kommer hackan fram...

Solen stod i zenit och brände som svetslåga på huden -

och vi behövde inte jobba,

bara fota, vilket inte var lätt i det hårda ljuset.

 

Sen var det "kvinnogöra" att samla ihop spånet ur märgen,

som lades i en flätad "korg".

 

Sen bars den ner till floden för att med flodvattnets hjälp

laka ur stärkelsen ur palmmärgen.

Ett halvt kokosnötsskal fäst i änden på en lång gren

används att skopa upp vatten med.

 

 

Ett sinnrikt system av rännor leder lakvattnet.

 

Här knådas det torkade sagomjölet

som är ungefär som potatismjöl,

men inte lika vitt.

 

Sen gräddar man ett "bröd" eller en "pannkaka"

på en liten "lermurrika" över öppen eld.

Det här är den enda mat som går att spara lite,

så den är bra att ha när man går på jakt.

Man kan rulla in lite örter eller ätliga rötter i den.

 

Annars gör man sagopudding genom att slå kokande vatten över mjölet

och röra om tills den blir som en kletig "kräm".

Den äts sedan tillsammans med fisk och grönsaker.

 

Alla ville gärna bli fotograferade

och skrattade glatt när de såg bilden i kameran.

Tänk att deras bild skulle få resa med oss

till andra sidan jorden!!

 

När det var dags att ta båten hem mot lodgen

stod små grupper och vinkade av oss.

 

En del barn sprang ner i vattnet för att vinka

och sen njuta av svallet från vår motorbåt.

Det var tydligen ett nöje för alla barn längs floden,

som ofta kom springande och kastade sig i floden

när de hörde motorljudet från vår båt.

Båtföraren var mycket hänsymsfull

och saktade alltid farten när han såg kanoter i vattnet

men barnen älskade svallet!

 

Väl hemma på lodgen föll mörkret snabbt

och vi njöt en stund av solnedgången från verandan

innan vi fick en god middag

med fisk - men vi fick rostad potatis och grönsaker till

och slapp sagopudding ;-)

 

 

 

 

 

 

 

 

17 november -14 Fler äventyr i PNG.....

Vägar är det mycket ont om i Papua Nya Guinea.

Vår första dag tog vi oss fram en bit

på den största/längsta väg som finns på ön.

Den går från en stad på den östra kusten

och upp i höglandet

(eller kanske tvärt om - man fraktar malm och olja

från gruvor o oljefält i bergen ner till kusten).

 

Annars sker de flesta resorna

mellan olika delar av landet med flyg.

Vi fick flyga med en Cessna

ner till Sepic River och lodgen Karawari.

 

Här packar George in vår packning

efter att han kollat allt på planet,

reglage, bränsle etc etc.

Högsta bagagevikt: 10 kg

Vi var sju passagerare på denna spännande flight.

 

Har aldrig sett en sån startbana.....

 

.....men snart var vi uppe bland molnen.

Vi skulle norrut över de höga bergen.

Vi startade på ca 2000m över havet

och många av topparna var kring 4000m höga.

 

Trots det var det frodig växtlighet ända upp på topparna.

George, en erfaren pilot i dessa trakter,

ursprungligen från Australien,

tar oss säkert över bergen, mellan molnen....

 

....och satte oss mjukt ner på den här "grässtripen"!!

 

"Stationsbyggnaden" - här behövs bara tak för skugga

eftersom det är mycket varmt och fuktigt här.

Passagerare väntar på att få följa med George tillbaka

och många nyfikna, mest barn, kommer springande för att titta.

 

Innan start behövs mera bränsle.

Tankning förbereds.

 

Vi fortsätter genom urskogen till floden

för att fortsätta färden per båt.

Flodstränderna är höga och branta

eftersom det är torrtid i den här delen av landet.

 

Vi såg många kanoter under flodfärden.

Här kommer en kvinna med morgonens fångst av fisk till lunchen.

Man fiska inför varje mål

då man inte kan spara maten på grund av värmen.

Tack och lov är det gott om fisk i Karawari River.

 

 

Alla verkar kunna paddla en kanot - oavsett ålder.

Män/pojkar står och paddlar, kvinnor sitter.

 

I byarna är husen byggda på stolpar

eftersom floden ofta svämmar över under regntid.

 

Här skymtar taken till Karawari Lodge

uppe bland träden.

 

Här är det fina hus där Kjell och jag bodde.

Det var ett "parhus", precis som vi har här hemma ;-)

 

En del av vårt rum med myggnät över sängarna,

väggar och dörrar flätade av palmblad

och det var dekorerat med blommor lite varstans.

 

Vi kände oss verkligen välkomna!!

 

Avslutar dagens inlägg med en bild av vår utsikt.

Nästa gång får du se vilka "äventyr" vi var ute på

under våra dagar i Karawari.

Det var nog den allra intressantaste delen av vår resa!

Kram!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

13 november -14 Reseäventyr i Papua Nya Guinea....

En alldeles fantastisk resa är tillända

och jag börjar så smått landa

här hemma igen.

 

Några kittlande bilder vill jag bjuda på idag.

Först en miljöbild från den första lodge vi bodde på,

uppe i bergen på ca 2000m höjd över havet.

 

Ambua lodges "hyddor" ligger i en grönskande trakt

med gräsmattor och blommor

och en hänförande utsikt.

Bilden tagen strax efter eftermiddagens störtregn.

 

 

Närmaste grannarnas hyddor och odlingar.

Det växer så det knakar!

 

En grupp singsing-dansare i traditionell utstyrsel

med målningar, fjäderprydnader etc

visade sina danser och berättade om sina traditioner.

De här är av hulistammen.

 

 

 

På huvudet hade några av dem underliga peruker,

avsedda för just dessa rituella danser.

Vi skulle senare samma dag få se

hur dessa peruker kom till.

 

Det här är nog den ledande dansaren.

Han har finaste peruken och de allra vackraste paradisfågelfjädrarna

i sin huvudprydnad.

Han höll också ett litet tal och välkomnade oss

"som kom flygande från ett land så otroligt långt borta"

Vår guide, som pratade bra engelska, översatte från hulispråket.

 

Den här hulidansaren har hoppat så

att hans fina fjäderprydnad

hamnat på sned.

De berättade att de nuförtiden "förstärkte" färgen på leran

när de målade sig med lite färgpulver.

Huli är en av ung 800 olika stammar på Papua Nya Guinea.

Varje stam har sitt eget språk och sitt eget landområde.

För att kunna förstå varann talar de en typ av pidgin english

och nu för tiden lär de sig engelska i skolan.

 

Sedan fick vi åka och besöka en "perukskola".

 

Här är perukmästaren själv.

Han tar emot "elever", unga män i 18-månadersperioder

där de får leva och bo med honom,

äta hans diet och sköta sitt hår,

så att de efter 18 månader kan klippas

och deras hår monteras till ceremoniperuker.

De får också undervisning

i hulistammens seder och traditioner.

 

En stolt ung papuan

med ett 18-månadershår,

snart färdigt att "skördas".

 

Den här mannen verkade inte så ung precis

med sitt gråa skägg,

men han var nog nån sorts medhjälpare till perukmästaren.

Alla ville mycket gärna bli fotograferade

och var så fascinerade av att deras bild

skulle få resa till vårt avlägsna land.

 

Nu lämnar vi bergen - en annan gång

tänker jag visa bilder från Karawarafloden i låglandet.

 

Imorgon hoppas jag hinna ner till kortmakeriet en stund,

så då kanske det blir ett kort här ;-)

Kram!